Jag tänkte berätta lite om min vän Victor. Tyvärr finns inte Victor hos oss längre. Han dog den 15 juni 2005. Det var en helt vanlig sommarkväll. Han var med sina kompisar och spelade innebandy i Haverdalshallen som de alltid brukade göra varje onsdag. Efter ett tag började Victor må dåligt och gick in i omklädningsrummet för att dricka lite vatten men han kom aldrig tillbaka ut till de andra. Hans flickvän undrade vart han tagit vägen och gick in för att kolla. Där låg Victor på golvet. Han svarade inte när hon pratade med honom och när hon insåg det faktum att han va medvetslös skrek hon åt Mattias att komma. De försökte förgäves göra första hjälpen på honom men inget kunde få Victor att vakna till liv. Ambulansen kom och på vägen in till sjukhuset dog Victor i en av hans bästa kompisars knä. På ett ögonblicksekund fanns inte folks stöttepelare, folks förebild och folks idol längre och jag kommer alltid ställa mig frågan varför. För Victor var en underbar kompis.

Han var en oerhört glad person. Oavsett vilket humör man var på kunde han på något vis alltid pigga upp en och få en att skratta. Det var något med Victor som gjorde honom väldigt speciell, det tror jag de flesta som kände honom kan hålla med om. Det räckte att man träffade honom på bussen och man kom på sig själv att sitta och le för egentligen ingen speciell anledning och under en bussresa på ca tjugo min hade man aldrig en tyst stund och man slutade aldrig att le. Bara den utstrålningen Victor hade fick en att le och må bra. För han fick mig som så många andra att må bra, bara genom att finnas och jag tror inte att han själv riktigt visste om det.

Victor levde sitt liv och njöt verkligen av det. Man kunde kalla honom för en livsnjutare. Han ville vara fri som en fågel och visste vad han ville med sitt liv. Ofta kunde man känna en stor beslutsamhet hos honom och man visste att på något vis att han skulle lyckas med det han ville. Visst, stora drömmar hade han men när det gällde Victor kändes inget omöjligt. Jag vet att han sa till Mattias en gång på högstadiet att när de slutat gymnasiet skulle de flytta till Stockholm och bo i en egen lägenhet. Och medan Victor var ute och raggade tjejer som skulle komma på förfest skulle Mattias vara hemma i lägenheten och städa och laga mat. Victor sa det mesta med glimten i ögat och man visste inte riktigt vilka gånger han skojade eller inte. Det fanns självklart de stunder han var allvarlig med, för han hade inget lätt liv alltid.

Men även om han hade det svårt deppade han aldrig för det, han beklagade sig aldrig. Victor skulle alltid försöka bete sig så vuxet som möjligt och jag minns Victor bäst från den tiden då vi inte va så gamla. Han såg upp till oss äldre och skulle för det mesta spela cool. Jag kommer aldrig att glömma när han smög på oss hemma i min trädgård eller när han drog sina skämt som jag aldrig förstod. Han var en liten bråkstake som alltid skulle hitta på något bus i skolan. Samtidigt var han ett litet charmtroll som charmade alla i hans närhet.

Därför är det med sorg i hjärtat jag tänker tillbaka på den dagen, den 15 juni. En dag som borde ha varit som alla andra. Det är snart ett halvår sen och det går inte en dag utan att jag tänker på hur orättvist det är. Det är så svårt att förstå, sånt händer bara inte. Men tiden läker väl alla sår. Victor du va så himla levande alltid, du förtjänade inte det. Du, min barndomskompis ryktes bort från livet och du ska veta att jag känner stolthet över att jag fick vara din vän.

Så allas vår danskung, dansa för mig, dansa för din familj, dansa för dina vänner och för alla som älskat dig. Men framför allt Victor dansa med änglarna åt mig med, för jag vet att du dansar sjukt bra.