Sitter och funderar nu innan jag ska in och möta upp Sofisen. Varför är det så när det gäller kärlek att det alltid är ngt som inte är bra. Antingen går det för lätt och då blir man inte intresserad tack vare det, eller så går det för svårt och man tappar intresset. Vad är lagom på men inte allt för svår? Jag menar, tycker man om någon ska man väl visa det och inte spela massa spel? Katt och råtta lekar måste vara det mest idiotiska som finns ändå håller alla på med det? Och varför är det så att man alltid vill ha det man inte kan få och när man väl får det är det inte intressant längre?

Eller hur en kille eller snarare närhet av någon kan väga tyngre än vänskap. Varför blir man så blind av sitt behov att man inte tänker på fler människor än sig själv. En vänskap ska man vårda ömt, jag har inte vårdat mina vänskaper ömt, jag är ett väldigt stort exempel på hur det går när man valde killen framför sina vänner, men jag är inte sämre än att jag kan erkänna det, jag vet vad jag gjorde, och jag skyller inte ifrån mig! Men jag vet också att det aldrig kommer att hända igen. De vänskaperna jag har idag vårdar jag ömt, jag skulle kunna göra allt för mina vänner utan att blinka. Det kommer ingen kille någonsin kunna ändra på.

Vårda era vänner, och alla mina vänner som läser min blogg; Ni är fantastiska på alla sätt och vis och ni gör alla på era egna speciella sätt min vardag bättre.

Glöm det gamla, gå vidare och våga släppa in människor i ditt liv. Våga älska!