And I'm indestructible.
Som jag nämnde lite snabbt i förra inlägget så sitter jag och kollar på Svenska Hjältar galan på TV4. Jag vet inte om alla vet det men jag har så himla lätt för att gråta när det är något jag tycker är lyckligt eller fint eller sorgligt. Det hela började när kvinnan Sussie, som förlorade sina barn i Tsunamin och öppnat ett barnhem i Thailand, fick sitt pris. Jag började stortjuta och sen fortsatte det bara. Nu senast va det en sjukt tuff tjej som blev av med både armar och ben men som sitter i sadeln och rider igen. Jag blir så sjukt imponerad och jag blir så glad att människor som faktiskt inspirerar och räddar liv ska belönas. Jag skulle egentligen pluggat ikväll men detta är alldeles för bra för att inte kolla på.
Idag har jag även varit i stan och köpt lite julklappar till S. Känns skönt att jag i princip fått det fixat nu. Är bara tråkigt att jag knappt har några pengar att handla så han får nöja sig med något litet.. Men personligt istället :)
Isac, 16 år, räddade en femårig flicka som höll på att bli strypt till döds av en påtänd kvinna. Det fanns fullt med folk på Medborgarplatsen men ingen annan hjälpte till förutom Isac. Sånt här får mig att tro att det finns människor som vågar!
Alexandra, förlorade både armar och ben efter en sjukdom men rider på sin häst igen. Det kallar jag förebild. Snacka om att aldrig ge upp!
Agneta hittade Karin som legat tre dagar med bruten lårbenshals och utan mat och vatten. Hade det inte varit för att Agneta kände på sig att något va fel hade Karin dött i badrummet. Tänk att man bryr sig så mycket om någon man knappt ens känner.
Sanna, räddade två tjejer från att drunkna. Även här blir jag så lycklig att det finns människor som vågar rädda andra och inte tänka på sig själv!!
Sussi, förlorade båda sina barn i tsunamin men driver nu ett barnhem i Thailand för föräldralösa barn. Den sorgligaste historien, men så fint att man kan ta sin sorg och göra något vackert och bra av det.
Hittar ingen bild på denna underbara man Bertil, en man som ägnar sitt liv åt att ge handikappade vuxna ett värdigt och innehållsrikt liv. Jag älskar människor som gör så mycket för andra. Jag önskar ibland att jag va en sån människa. Men jag önskar att jag rycker in ifall jag ser någon som behöver hjälp. Gud nu har jag alldeles ont i ögonen efter alla tårar. Det är så fint och det är så uppskattat.
Kommentarer
Trackback
