♥ Dag 17 – Mitt favoritminne.
Även om jag har massa väldigt bra och fina minnen så visste jag direkt vilket som toppade alla andra. Allt skedde under en veckas tid när jag va 13 år. Jag hade äntligen tjatat mig till att få köpa en ponny av pappa. Vi hade varit iväg och kollat på lite olika men fanns ingen som pappa riktigt kände va riktigt rätt. Märk väl att jag tyckte varenda ponny jag provade va bäst just då för jag ville så himla gärna ha en häst. Jag tror faktiskt inte att jag har velat ha någonting så mycket som jag ville ha en ponny vid den tidpunkten.
Iallafall jag åkte iväg med två tjejer, som också letade ponny, den enas pappa och min ridlärare. Vilket då betyder att min pappa inte fick plats i bilen. När vi kom fram så sa de att först hade de en väldigt pigg ponny och vem va sugen å att provrida honom först. Jag hann inte ens säga ja innan båda mina kompisar och ridlärare utbrast, CAMILLA!! Och när denna underbara fina varelsen lastades ur transporten va det kärlek vid första ögonkastet. Jag hade redan bestämt mig innan jag fick rida att jag ville ha han. Ägaren red först och sen fick jag rida. Allt filmades såklart för pappa va ju tvungen att få se. Det gick så sjukt uselt för mig att rida. Han va 5 år gammal och hade precis en vecka tidigare importerats från England. Han va uppstressad och kunde ingenting, och det är en underdrift. Vi hoppade och några språng blev riktigt bra men alla dåliga språng hamnade på film såklart..
När jag väl kom hem va jag helt i extas för att visa pappa. Han blev väldigt skeptisk först och jag minns att jag fick tjata tjata tjata att denna hästen va den jag verkligen ville ha. Än idag kan jag inte förstå hur pappa gick med på att köpa honom, det såg för gräsligt ut på filmen och egentligen så va han väl snäppet för svår för mig, men jag är så oerhört lycklig att pappa lyssnade på mig den gången. En vecka senare åkte vi och hämtade honom och jag kan nästan fälla en tår när jag tänker på den dagen. Jag va så upprymd, så exalterad och så lycklig. Jag älskade min ponny redan då, den dagen. Och jag har aldrig slutat göra det heller. Han har varit min i 10 år nu och gud vad han har gett mig mycket. Visst, han va svår han kunde ingenting och jag va 13 och trodde jag red bra mycket bättre än jag gjorde. Men jag klarade det. Jag gav aldrig upp. Jag blev aldrig rädd. Jag kämpade. Trots motgångar och att han kunde vara så sjukt dryg vissa gånger, så gjorde dessa underbara stunder att allt glömdes.
Jag hade aldrig varit där jag är idag om det inte hade varit för Chester. Min fina älskade ponny. Min bästa vän, min största kärlek. Den jag älskar mest av allt i hela världen. Jag skulle kunna fortsätta i hundra år men jag slutar här. De som känner mig förstår nog vad den här underbara varelsen betyder för mig.
Fina underbara bästa Chester <3
Kommentarer
Trackback
