När jag va liten var jag rädd för män, jag vågade inte ens gå fram till min morfar. Men det fanns en man jag älskade, Ivar. Min gammelmorfar som var världens bästa. Numera bor min familj i hans hus som han byggt alldeles själv. I Haverdal, precis vid havet. Det är det vackraste stället jag vet.

Jag började rida när jag var två år. På min systers ponny Ragnhild och på underbara Batte, familjen Dahls ponny. Jag fick sporadiskt rida på allas hästar tills den dagen jag blev 6 år och fick börja på ridskola. Jag minns sm igår första gången jag fick galoppera och även första gången jag trillade av. Eftersom jag vid den tiden var väldigt mesig så ville jag inte rida den ponnyn mer haha. Sen vid 12 års ålder fick jag min alldeles egna häst. Chester. Denna fina underbara varelse som varit det bästa jag vet nu i tio års tid.

Att jag hade häst och höll på med det präglade min skoltid. Jag prioriterade alltid hästarna och jag kände det aldrig som en uppoffring. Jag var absolut inte den populäraste i klassen och tack vare just stallet blev jag aldrig riktigt utsatt för den groteska mobbning som faktiskt ägde rum i min högstadieklass. Men däremot var det typiskt mig att räcka upp handen för att säga något som lät roligt i mitt huvud men som inte alls blev lika roligt när man sa det högt och alla skrattade för att det var så dåligt. I gymnasiet fortsatte mitt stora hästintresse och ett tag hade jag två hästar. Jag klarade gymnasiet med väldigt bra betyg. Jag pluggade aldrig men jag hade lätt för mig. Kanske var det därför det var så lätt att kombinera skolan, vännerna och hästarna. Aldrig har jag tröttnat och aldrig har jag gett upp. Det är sån jag är, har jag gett mig fan på något så ska jag klara det. Whatever it takes. Och eftersom jag älskade hästarna över allt annat fanns det inget annat jag hellre ville göra.

Efter gymnasiet drog jag iväg till Grevlunda, Kivik till Lisen Bratt och Peder Fredricsons hästgård för att arbeta. Det var slitigt och det var drygt många gånger. Men så mycket som jag lärde mig och så bra som jag mådde där har jag inte gjort efter det. Sen var det Halmstad några år med mycket motgångar som var självförvållade innan jag till slut hamnade här i Stockholm där jag nu pluggar på Universitetet. Jag har alltid vetat vad jag vill göra och jag har aldrig kollat tillbaka för att ångra mig. Vela är inget för mig. Jag är en väldigt omtänksam tjej och jag har väldigt ofta satt andra framför mig själv och verkligen ställt upp för de som behövde det. Jag vill att mina vänner och min familj ska ha det bra, när de är lyckliga är jag lycklig.

Nu hoppas jag att livet kommer fortsätta sådär bra som det bara kan och att jag till slut kommer underfund med vad jag vill göra med mitt liv. Men i framtiden hoppas jag att jag har en gård med både egna hästar och hästar som kommer för att rehabiliteras. Självklart massa andra djur också! Fast först kan jag tänka mig att bli ambassadör eller advokat eller något annat riktigt roligt!