Jag börjar med min mamma. Min mamma har alltid varit en form av "hemmafru". Det ordet passar inte riktigt oin, man kanske mer skulle kunna kalla henne "hemmamamma". Hon satsade inte på någon karriär och ger ner i timmar när jag och syrran va små. Hon ville inte att vi skulle behöva vara för mycket på dagis eller fritids. Jag var så lite på fritids att jag faktiskt grät och skrek på mamma att jag ville vara där mer. Jag insåg inte då hur lyxigt det faktiskt var att bli hämtad tidigt varje dag och kunna leka med Hanna, som oftast också blev hämtad tidigt varje dag. Som jag tidigare nämnt var jag rädd för män när jag var liten och mycket riktigt var jag också en mammas flicka när jag var liten. Det var bara mamma hit och mamma dit. Inte ens pappa fick torka mig utan det var mamma som skulle göra det. Detta förändrades med tiden och jag och min älskade mamma har haft en knepig relation under min uppväxt. Jag brukar inte vilja prata om det eftersom jag inte riktigt tycker det rör någon annan än min familj. Men min mamma var sjuk under stora delar av min uppväxt och det är inte förrän nu på senare år jag kan förstå varför hon varit som hon varit och hur hon behandlade mig under vissa perioder. Numera har vi en mycket bättre relation, just för att jag blivit mera vuxen och för att hon mår mycket bättre. Och antagligen också för att jag inte bor hemma längre. Min mamma har alltid ställt upp, hon lagar fantastisk mat (den genen har jag fått hehe) och hon är egentligen helt underbar. Nu kan jag skylla på sjukdomen, det ändrar inte hur ledsen jag var då men det ändrar hur jag och min mamma har det idag. Min mamma har gjort mig stark.

För att fortsätta med min pappa. Eftersom relationen har varit som den var med mamma så har min relation med min pappa blivit den absolut bästa relationen jag har i mitt liv. Jag är pappas flicka ända ut i fingerspetsen. Mycket tack vare hästen och stallet. Vi åkte dit tillsammans varje dag under hela högstadiet och gymnasiet. Ofta var det så skönt för mig att komma hemifrån, åka dit där jag mådde som bäst. Och som pappa ställt upp. Skjutsat till tävlingar, knipit när jag skällt och skrikit på honom, när jag fått utbrott. Och som vi har skrattat och haft roligt. Jag har inga ord att beskriva hur mycket jag älskar min pappa. Jag har fått höra av människor att vi är väldigt lika och att man kan höra skillnad på mig när jag pratar om mina föräldrar. Inte för att jag inte älskar min mamma, för det gör jag, men min pappa har en speciell plats i mitt hjärta som inte riktigt går att förklara. Han har alltid trott på mig, fått mig att känna att jag kan klara allt. Han har peppat mig och jag är så stolt över att jag blivit som min pappa. Jag är envis, jag har dåligt tålamod och jag ställer alltid upp. Våran familj hade inte klarat sig utan min pappa. Han är stöttepelaren. Han är det bästa jag vet, han är min inspiration och min förebild, han är mitt liv.

Båda mina föräldrar är världens snällaste och bästa föräldrar man kan ha. De har alltid ställt upp för mig och min syster och lyckats få familjen att fungera tack vare motgångar. Jag är stolt över att bli som mina föräldrar. De har gjort mig till den jag är idag och det är jag väldigt tacksam över.