Jag har aldrig riktigt känt den där kärleken till en partner. Att man skulle göra allt för den och lite till och att hela ens värld skulle gå under om just denna personen inte fanns. För mig är kärlek något jag strävar efter, något jag vill hitta och något som jag också har. Just nu träffar jag en människa som börjar få mitt liv i gungning, som får mig att le och pirra i magen. Som gör mig generad och som kan läsa mig utan och innan. Ännu känner jag inte den kärleken, men jag är kär. Man måste våga för att kunna vinna och jag vågar denna gången, sen får det bära eller brista. För det tror jag är det man måste göra, man måste våga satsa på kärleken. Våga tro och våga hoppas.

Däremot har jag känt en annan typ av kärlek till min ponny Chester. Det kanske låter konstigt för folk som inte håller på med hästar men den kärleken jag känner för honom är gränslös. Det finns inget jag inte skulle kunna göra för honom och skulle han gå bort skulle det vara den värsta dagen i mitt liv. Han har funnits där i så många år, när jag var ledsen kunde han alltid pigga upp mig. Hästar är smarta djur och han kände ofta på sig när jag var ledsen.

Mina vänner har jag också står kärlek till och vad som än händer kommer den kärleken alltid finnas kvar. Vänner består som man brukar säga och så är det i det här fallet. Det finns några jag skulle offra allt för i mitt liv. Det är kärlek för mig.