Min fina vän Sofia skrev att hon va själv sin bästa vän. Det tror jag är väldigt sant men med risk för att låta lite töntig måste jag ändå säga att min häst Chester har varit min bästa vän under väldigt lång tid. Kanske också speciellt när jag behövde det som mest. Det är något speciellt med relationen man får till en häst och jag har full förståelse för de som inte riktigt förstår. Men Chester älskar mig, ovillkorligt, oavsett hur jag ser ut eller vad jag har gjort. Han dömer inte och kan alltid trösta. Jag skulle ändå vilja säga att han är på något vis är ett substitut till mig själv. Att veta att det finns någon som alltid kommer älska dig och komma ihåg dig. Senast jag va där och hälsade på märktes det att han saknat mig. Den känslan går inte riktigt att beskriva.

Jag är så glad att jag har valt att ha alla dessa fina vänner i mitt liv. Vissa som förstår mig, vissa som får mig på bra humör och vissa som jag vet kommer finnas där vad som än händer. Beroende på vad jag har för problem, eller vad det är som tynger mig så finns det alltid en vän för varje problem. Vissa vet mer om mig och förstår mig kanske mer än andra men det är också just för att jag har släppt in dem. Jag har en tendens att prata om mycket och få det att låta som om jag berättar mycket om mig själv men sanningen är att det är ett fåtal av mina vänner som faktiskt känner mig och vet saker om mig. De har jag lite extra varmt om hjärtat.